Coronadrömmar

Morgonljuset strömmade in genom fönstret som vetter mot skogen. Återigen väcktes jag mitt i en dröm fylld av fest och vänner. Och kramar. Varma kramar från de jag älskar. De som jag nu inte träffat på flera månader.


Miljön, vännerna och detaljerna i drömmarna varierar från natt till natt, men plotten är densamma, och har varit i flera veckor. Det kan vara att jag dragit ihop en stor fest. Och just som jag och min vän gett varandra en kärleksfull kram så slår det mig. Vänta! Stopp! Vi kan inte ha en så här stor fest! Och tänk om den här fina kramen nu leder till att vi sprider corona och någon som jag tycker om blir allvarligt sjuk!


Känslorna i drömmen är en kakafoni av kärlek och eufori, men också av skam, skuld. Och en längtan.


Många beskriver att de har ”coronadrömmar”, vilket i mina öron låter helt logiskt med tanke på hur mycket en sån här omvälvande samhällsförändring påverkar våra liv. Självklart behöver vi bearbeta förändringen. Mycket av det som vi upplever och lär oss bearbetar vi just under sömnen och det vissa studier pekar på att vi under sömnen bearbetar våra känslor. Kanske framförallt under REM-sömnen, alltså det sömnstadie som i högst grad är förknippad med händelserika drömmar. Och det som vi drömmer om handlar i stor utsträckning om vad vi upplever under vår vakna tid.


"Känslorna i drömmen är en kakafoni av kärlek och eufori, men också av skam, skuld. Och en längtan."

Jag tänker mig att dessa coronadrömmar på ett sätt kanske bearbetar en förlust – ett förtryck av ett behov. Jag tänker på vad jag läst om personer som mitt i livet förlorar synen. För en person som varit seende, och sen blir blind så är det vanligt att uppleva visuella hallucinationer under en övergångsperiod, alltså att se saker som inte finns där. Troligtvis är det hjärnan som försöker kompensera för det intrycket som förut fanns, men som nu inte finns där längre. Likt soldater som förlorar en arm, men fortfarande kan känna smärta där den tidigare satt.


Kan det vara något liknande i fallet med mina coronadrömmar?

Mitt liv som tidigare innefattade en kram till en vän, socialdanskvällar där det viktigaste i myllret på dansgolvet var att hela tiden lyssna till de, ibland väldigt subtila, fysiska signaler som danspartnern gav i takt till musiken. En hand på min mormors axel. Min dotters armar runt min mammas hals.


Och nu, ensamhet. En röst på andra sidan telefonlinjen. En coronakram via zoom. Något betydelsefullt som förbjudits. Ett uppdämt behov. Som avspeglas i mina drömmar.


Syntolkning: Bilden visar en äldre kvinna och ett barn som lagt sina armar runt kvinnans hals och båda ler. Solen lyser på deras ansikten.

Foto av Ekaterina Shakharova på Unsplash.

Har du frågor om mig och min verksamhet eller vill komma i kontakt med mig?

Tveka inte att höra av dig!

 

Fyll i kontaktformuläret nedan eller hör av dig via:

Mejl: frida@slumra.nu

Tel.: 0704-92 42 12

© 2020 by Slumra Of Sweden AB

  • Black Facebook Ikon
  • YouTube